Dokumentation av ett utdöende språk

Av Åsa Wikström - Publicerad den 29 januari 2021
Eline Visser tillsammans med en informant i ett färgstarkt rum på Karasöarna

Som lingvistikstudent i Amsterdam började Eline Visser intressera sig för språk som som håller på att dö ut och som ingen förut hade beskrivit. Efter olika tips hittade hon språket Kalamang på Karasöarna i östra Indonesien. Nu har Eline Visser lagt fram en doktorsavhandling där hon beskriver språket, dess ljudsystem, ordbildning och grammatik. Hon har också sammanställt en ordlista och ett arkiv med lingvistiskt och kulturellt material från Karas.

Kalamang talas av ca 130 personer på ön. Alla är äldre; inga barn lär sig språket längre och det har därmed få chanser att överleva. Språket har, i likhet med många språk i världen, ingen skriftspråklig tradition och det finns ingen beskrivning av språket. Om bara någon generation hade det knappt funnits några spår av det alls om inte Eline Visser hade bestämt sig för att åka dit och dokumentera det.

Eline Visser, varför är det viktigt att beskriva och kartlägga språk som är utdöende?

–Vi lingvister studerar språk. Det finns nu c:a 7000 språk i världen, många är mer eller mindre utrotningshotade. Forskare menar att bara hälften av språken finns kvar omkring år 2100. Det är alltså viktigt att vi dokumenterar språkmångfalden som finns nu, för att vi ska ha ett brett empiriskt underlag när vi bygger våra teorier, också när underlaget inte längre finns. De senaste tio åren har det funnits många projekt som mitt, och flera språk har blivit beskrivna. Men det finns fortfarande flera tusen som vi inte har någon mer information om än kanske en kort ordlista.

Har vi språk även här i Norden som är hotade?

–Ja, t ex kvänska  (ett finsk-ugriskt språk som talas i norra Norge), meänkieli (tornedalsfinska) , pitesamiskiska, umesamiska, skandinavisk romani, älvdalska och gutamål. Dessutom håller många dialekter på att dö ut.

Kan man, och bör man gör något åt det?

–Det kan man, så länge man har modersmålstalare som väljer att lära sina barn språket, så att de blir nya modersmålstalare. Det är också bra om man kan lära ut språket i skolan och skapa offentliga rum för det. Om man bör göra det är först och främst upp till talarna. Vill de att språket ska fortsätta att leva, så bör de enligt min mening få myndigheternas stöd. Men det kräver mycket resurser och de flesta så kallade revitaliseringsprojekten finns i rika länder.

Vad tänker människorna som talar Kalamang om sitt eget språk? Om att inga barn lär sig språket längre och att det därmed ser ut att försvinna?

–Det är lite blandat. De flesta verkar inte vara alltför bekymrade. De suckar kanske över att barnen inte klarar av att lära sig Kalamang, men samtidigt har de slutat att lära ut språket. Jag har inte forskat på varför det är så, men gissar att de tycker att det är viktigare att barnen lär sig nationalspråket indonesiska, så att de kan komma fram i livet. En av dem jag arbetat med har ofta sagt att det är synd att Kalamang försvinner, och har kopplat det till förlust av kunskap och kultur. Inte heller han talar dock Kalamang med barnbarnen. Men de uppskattade mitt intresse för språket och ville gärna lära ut det till mig.

Har du något nytt projekt på gång?

–Nu ska jag vara med i ett projekt om skandinaviska dialekter, och så söker jag pengar för att forska på ett grannspråk till Kalamang.

Eline Vissers avhandling A grammar of Kalamang: the Papuan language of the Karas Islands är en imponerande utförlig beskrivning på nästan 700 sidor, som utöver fonologisk och morfosyntaktisk beskrivning innehåller information om språkets intonationsmönster, narrativa strukturer och informationsstruktur. Fakultetens opponent var professor Birgit Hellwig (Universität zu Köln) och handledare har Niclas Burenhult varit. Avhandlingen finns tillgänglig i Lunds universitets forskningsportal.

Läs mer om ämnet: