Germania

Germaner, germani, var romarnas sammelnamn på en rad olika stammar i norra Europa, både dem vid Rhens västra strand som befann sig inom romarrikets gränser och dem som bodde öster om Rhen (det s k fria Germanien). De var kända för romarna redan under republikens tid, då två germanfolk, cimbrer och teutoner, anföll Italien norrifrån men blev besegrade av fältherren Marius. Senare råkade Caesar i militär kontakt med dem under sitt fälttåg i Gallien (dagens Frankrike). Under kejsa Augustus' regeringstid (27 f Kr - 14 e Kr) försökte den romerska armén avancera österut i Germanien ända fram till floden Elbe. Detta misslyckades dock, inte minst som en följd av det svidande nederlaget i Teutoburgerskogen år 9 e Kr då 20.000 romerska soldater miste livet (nyligen har platsen för slaget eventuellt identifierats genom fältundersökningar: Kalkriese nära Osnabrück). Under 200-talet e Kr och senare gjorde germanerna det romerska rikets gränstrakter osäkra genom allt tätare anfall och inbrytningar. I de folkvandringar som präglade perioden ca 370-600 e Kr spelade germanska stammar en stor roll, t ex goter och vandaler. De bidrog till att romarriket föll och ersattes av medeltida kungadömen.

För romarna framstod germanerna som avvikande i de allra flesta avseenden från det de uppfattade som romerskt (utseende, levnadssätt, stridsmetod, försörjning, etc). Historieskrivaren Tacitus (ca 55-strax efter 117 e Kr) ägnade dem en skrift som han kallade Germania. I den beskriver han de olika stammarna en efter en; längst i norr nämner han suiones (troligen = svearna). Detta är för