Svensk arkeologisk forskning i Medelhavsvärlden

Örjan Wikander

Medelhavsarkeologin har en lång och splittrad historia, som i väsentliga avseenden skiljer sig från den nordeuropeiska fornkunskapens. Allt sedan ungrenässansen har klassiska filologer letat inskrifter på latin och grekiska, arkitekter har uppmätt och avtecknat antika byggnadsminnesmärken, och konstnärer har studerat antik bildkonst, framför allt skulptur – det senare i sådan utsträckning att ordet "arkeologi", särskilt inom tyskt språkområde, ända in i vår egen tid använts för att beteckna antikens konsthistoria.

Sökandet efter antika lämningar förblev dock länge huvudsakligen estetiskt och praktiskt betingat: antik arkitektur och bildkonst skulle tjäna som förebilder och inspiration för samtidens arkitekter och konstnärer. En mera vetenskaplig syn, ett intresse för den klassiska civilisationen i sig, möter vi egentligen först under 1800-talet – parallellt med liknande tendenser inom den nordeuropeiska arkeologin.

Steg åter ur gruset

Det sena 1800-talet bevittnade en närmast explosionsartad utveckling inom Medelhavsarkeologin. Samtidigt med att egyptologien, assyriologien och den "bibliska" arkeologien framträdde som självständiga vetenskapsgrenar, började klassiska arkeologer konsekvent undersöka resterna från den grekiska och romerska kulturen. Den antika världens städer och helgedomar, som man länge känt genom de klassiska auktorerna, steg åter ur gruset och tog åskådlig gestalt. Runt hela Medelhavet arbetade arkeologiska expeditioner från