Den heliga Birgittas dialog med sitt överjag

Birger Bergh

Den fortfarande vanligaste bilden av Birgitta, i varje fall i hennes hemland Sverige, är att hon var en rätt motbjudande typ, som då och då kom dragande med någonting hon kallade uppenbarelse när hon inte fick sin vilja fram. Också bland svenska intellektuella är den uppfattningen den gängse, inte minst bland dem som aldrig har läst en rad vare sig av eller om henne. Det hör s.a.s. till god ton att inte låta sig luras av Birgitta, och Strindbergs berömda karaktäristik av henne är väl i viss mån representativ. Det är i en regianteckning till dramat Folkungasagan han formulerar följande reflexion, i god strindbergsk stil: "Birgitta: oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan fick smörj som barn för att hon var så högfärdig. Profeterar - men klickar." Och detta att Birgitta blev helgonförklarad betyder för den svårentusiasmerade svensken i gemen, att hon egentligen var en kvalificerad satmara, ungefär som den vanliga uppfattningen i Norden om de medeltida klostren innebär att de egentligen och uteslutande befolkades av försupna munkar och liderliga nunnor.

Denna avvisande svenska attityd till Birgitta är ett arv från reformationen, vars energiska företrädare inte var dummare än att de insåg att det effektivaste sättet att utrota den tidigare läran - som man gärna kallade perversa religio - var att skjuta in sig på dess populäraste företrädare, och när Henrik Schück på 1890-talet tecknar sitt berömda Birgittaporträtt är det ingenting annat än ett förment vetenskapligt förs