No title
I kritiken av den uruguayanske författaren Juan Carlos Onetti förknippas ofta hans verk med pessimism, ångest, ensamhet och misslyckande. Den här uppsatsen utgår från observationen att kritiken av Onetti har tenderat att stagnera kring dessa koncept och att andra möjliga tolkningar följaktligen hamnar i skymundan. Novellen ”Esbjerg, en la costa” (1946) kan läsas med utgångspunkt i de nämnda koncep