Med utgångspunkt i en mindre studie av två svenska romaninledningar kommer jag att prata dels om litterär stilistik, dels om det-konstruktioner. Den ena romanen är skriven av Henning Mankell, och stilen kan betecknas som "neutral romanprosa". Den andra romanen är skriven av Kerstin Ekman, och stilen kan inte betecknas som "neutral romanprosa". För att komma åt några centrala skillnader mellan de två texterna har jag undersökt fundament, subjekt och det-konstruktioner. Jag redovisar mina resultat samt diskuterar sen en termfråga: Vi talar redan om utbrytningskonstruktion (Det var osten som smälte) och presenteringskonstruktion (Det ligger en ost i kylen). Går det att etablera en parallell term för den viktiga typen Det var bra att osten räckte? Ska vi i så fall kalla den bedömningskonstruktion?