lu.se

Språk- och litteraturcentrum

Humanistiska och teologiska fakulteterna | Lunds universitet

Forskning

Semiotik

Forskningen i semiotik är koncentrerad till några speciella områden inom ämnet. Några aktuella sådana är följande:

bildens semiotik: vad som är speciellt med bilden som tecken. Detta kan utvidgas till annan visuell semiotik och/eller till ikonicitetens semiotik.

Den första frågan som måste ställas inom bildens semiotik är om bilden är ett tecken. För att ställa denna fråga måste man definiera vad ett tecken är. Nästa fråga blir då hur bilden liknar och skiljer sig från andra tecken – såsom språk, gester, osv. Bilden brukar uppfattas som ett ikoniskt tecken, men man kan också hävda att det är speciell sorts ikonicitet som utmärker bilder.

Bildens semiotik: systematiskt

Ett systematiskt studium av bilden som ett tecken uppkom på 1960-talet, men de frågeställningar som då präglade bildsemiotiken var inte de bästa för att göra rättvisa åt bildens särart: Umberto Eco m.fl. ville visa att bilden vara lika arbiträr (godtycklig) som språket och liksom det kunde indelas i smådelar utan egen betydelse (som fonemen i språket). De avgörande argumenten mot detta synsätt formulerades av Göran Sonesson i Pictorial concepts (LUP 1989). Han argumenterade också för att bilden var ikonisk – men på ett särskilt sätt, nämligen genom en återföring av helhetens betydelser på delarna, så att element som i och för sig är betydelselösa blir bärare av delbetydelser (i bilden av ett ansikte kommer vissa element att stå för ögon, näsa, osv. – något som inte händer med de betydelselösa elementen i ordet "ansikte").

Ett annat sätt att upptäcka generella fakta om bilder kan vara att analysera ett stort antal sådana och bygga modeller utifrån deras likheter och olikheter. Pionjärerna på detta område var framför allt de franska strukturalisterna Jean-Marie Floch och Félix Thürlemann. Samtidigt har den belgiska Groupe µ försökt klassificera de olika retoriska figurer som kan förekomma i bilder. I Lund har vi arbetat vidare med nya modeller inom båda dessa traditioner.

Bildens semiotik: experimentellt

Psykologer använder sig ofta av bilder i sina experiment, men de studerar mera sällan bilden som bild. De få psykologer som studerar bilder gör det utan att explicit fokusera på semiotiska frågeställningar. I Lund har vi därför börjat utveckla våra egna experiment. Hitintills har dessa studier varit inriktade på barnets utveckling och på människosläktets evolution, indirekt genom studier av apor (se utvecklingssemiotik). Men vi kommer inom den närmaste framtiden också att studera vuxnas bildvarseblivning experimentellt, i relation till frågeställningar om handlingens sekventialitet, narrativitet i bilder och bildabstraktion.

Bildens retorik

Pionjärer på studiet av bildens retorik var den belgiska Groupe µ. I Lund har vi dock särskilt intresserat oss för att förstå den avsiktliga avvikelsen i bilder, som spelar en stor roll i såväl konst som reklam. Vi menar att utifrån vad vi kan lära oss i studiet av bildens semiotik kan vi också belysa hur bilder är retoriska. Bildens retorik studeras som en meningskonstruktion, organiserad på grundval av hur vi uppfattar visuella betydelser i allmänhet och använd som en resurs för att kommunicera både visuella betydelser och betydelser som inte är direkt visuella. Med hjälp av begrepps- och objektsanalys kan man då komma fram till en serie dimensioner som tillsammans bestämmer naturen hos avvikelsen.

Vidare ikonisk semiotik

Ikoniska tecken är inte bara begränsade till bilder. Många gester är ikoniska, och ikoniska tecken förekommer också i språket. Att dessa tecken är ikoniska betyder dock bara att de grundas på likhet, men likhet kan åstadkommas på många sätt. Ett sätt är att använda objekt som tecken för sig själva. Detta sker i skyltfönster och på utställningar, men bl.a. också på teatern. Sonesson har beskrivit skillnaden mellan exempelvis bilder och föremål i skyltfönster i termer av primär och sekundär ikonicitet, beroende på om likheten gör att vi upptäcker teckenfunktionen eller tvärtom. På senare tid har vi också börjat titta på denna skillnad experimentellt och med hänsyn till barnets utveckling (Lenninger, Sonesson).

Vidare visuell semiotik

Många, men inte alla, ikoniska tecken är visuella, men visuella tecken behöver inte vara ikoniska. Om man vidgar semiotiken till studiet av betydelser andra än tecken, så innefattar den visuella semiotiken också varseblivningen. Vårt ursprungliga intresse gällde den vanliga varseblivningen som en grundval för bildvarseblivningen, men på senare tid har vi också börjat bygga datormodeller av (den visuella) varseblivningen som sådan (Kopp).

Filmens semiotik rör förvisso både ikoniska och visuella betydelser, men den skiljer sig på många sätt från (en sekvens av) bilder. På senare tid har vi i Lund också studerat filmen experimentellt (Cabak Rédei, Barratt, Kopp).

Forskare:
Göran Sonesson,
Sara Lenninger,
Michael Ranta,
Daniel Barratt,
Lars Kopp,
Anna Cabak Rédei

Fördjupande introduktion till bildsemiotiken: Sonesson, Göran (2011): Bildens yta och djup. Grunder för en bildsemiotik. (PDF) In Signs - Scandinavian Section Vol. 1, pp. 115-162.

kultursemiotik: hur kulturer kommunicerar inbördes på grundval av hur de ser varandra.

Kultursemiotiken är ett sätt att studera hur en kultur ser på en annan och hur kommunikationen mellan dessa kulturen blir som en följd av detta. Den första idén till kultursemiotiken kommer från Tartuskolan som byggde sina modeller på 1970-talet. Andra forskare har sedan tagit upp denna tradition, framför allt Göran Sonesson, som i en serie artiklar har klargjort kultursemiotikens särart i förhållande till andra typer av kulturstudier, och som har föreslagit en rad differentierade modeller för olika perspektiv på andra kulturer. För att förstå relationerna mellan kulturerna har Sonesson också gjort analogier till studiet av empati mellan personer, såsom det utvecklats från de klassiska empatiteorierna hos Lipps, Husserl, m.fl. över de alternativa teorierna hos Peirce och Bakhtin till de samtida varianterna teoriteorin och simulationsteorin.

Anna Cabak Rédei använde sig av kultursemiotiken i det historiska studiet av Mme. de Staëls resor och möten med andra kulturer. Ximena Nareas avhandling kommer också att använda sig av kultursemiotiken, tillämpad på latinamerikanska exilkonstnärer i Sverige. Utanför Lund har den lundensiska kultursemiotiken bl.a. används av Anders Marner i Umeå vid studiet av Christer Strömholms konstruerade konstnärsroll och av Jenny Mazur i Uppsala i avhandlingen om IKEA:s användning av svenskheten i tysk reklam.

Forskare:
Göran Sonesson,
Anna Cabak Rédei,
Ximena Narea

Fördjupande introduktion till kultursemiotiken: Sonesson, Göran, (2000): Ego meets Alter. The meaning of otherness in cultural semiotics. In Semiotica 128 3/4, pp. 537-559.

jämförande narratologi: hur man berättar i olika medier, också till exempel med bilder.

Narratologi, studiet av berättandets strukturer, har nästan helt varit inriktad på berättelser förmedlande genom det verbala språket, om man undantar filmsemiotiken, som nästan helt handlat om berättande. Frågan om man kan berätta med hjälp av andra semiotiska resurser – gester, statiska bilder, osv. - ställer sig med särskilt skärpa numera när många filosofer och neurovetare hävdar att det mänskliga medvetandet enbart består av berättelser man berättar för sig själv. Vi behöver förstås en hållbar definition av vad berättande är. Några kriterier har föreslagits i litteraturen, och med tillämpning av dessa har Sonesson och Ranta hävdat att även enskilda statiska bilder kan berätta. Kanske visar detta bara att kriterierna behöver specificeras. Vidare teoretisk analys behövs, med vi kommer också att använda oss av experiment där vi jämför film och enskilda bilder.

En annan intressant frågeställning, som ansluter till utvecklings- och evolutionssemiotiken, är i vad mån förmågan att skapa och förstå berättelser uppstår först med språket, som Merlin Donald och Katherine Nelson har hävdat inom respektive fylogenin och ontogenin – eller om berättandestrukturer uppstår på tidigare stadier.

Forskare:
Göran Sonesson,
Michael Ranta

Mer om jämförande narratologi: Ranta, Michael (in press), (Re-)Creating Order: Narrativity and Implied World Views in Pictures, in Storyworlds: A Journal of Narrative Studies, (University of Nebraska Press, ed. David Herman.

översättningens semiotik: hur man överför en betydelse från ett medium till ett annat.

Översättningsteori är ett ganska försummat område, men inom semiotiken har denna specialitet fått många företrädare. Men har då följt Roman Jakobsons konception enligt vilket det finns tre slags översättning: interlingvistisk översättning (eller egentlig översättning), intralingvistisk översättning (när man byter ett uttryck mot ett annat inom ett och samma språk) och intersemiotisk översättning (när man "översätter") mellan olika semiotiska resurser. Många har förenat detta med en tanke, inte direkt formulerad, men väl implicerad av Peirces semiotik, enligt vilken all betydelseanvändning är översättning. I praktiken har dock de flesta som ägnar sig åt översättningens semiotik koncentrerat sig på den egentliga översättningen.

Jakobsons terminologi kan vara givande i metaforiskt avseende, men man bör inte glömma just dess metaforiska karaktär. Som alltid i semiotiken är skillnader minst lika viktiga som likheter. Det återstår fortfarande i hög grad att fastställa båda vad som är särarten i den kommunikationsakt som vi kallar översättning (egentlig översättning) och hur överföring från en semiotisk resurs till en annan skiljer sig från denna. Vårt närmande till översättningens semiotik är starkt förankrat i kultursemiotiken.

Forskare:
Anna Cabak Rédei,
Göran Sonesson

Vår generella kunskapsteoretiska inriktning faller inom området:

kognitiv semiotik, som är ett försök att förena de två transdisciplinära ämnena kognitionsforskning och semiotik.

De två stora försöken till syntes av kunskapen om människan och hennes medvetande i vår tid har varit dels kognitionsvetenskapen, dels semiotiken. Beroende på land har den ena eller den andra mött mest framgång. Olika initiativ har på senare tid tagits för att integrera dessa bägge perspektiv. Från Lundasemiotikens håll har vi framför allt tagit till oss grundläggande kunskap från kognitiv psykologi och neurobiologi – och i synnerhet den experimentella metoden. Vi har däremot behållit de specifikt semiotiska frågeställningarna: hur något betyder, hur något blir ett tecken, etc. En sådan kognitiv semiotik ligger i förlängningen av den semiotik vi tidigare har bedrivit. Vi har också anslutit oss till den tredje vågen av kognitionsvetenskap, den fenomenologiskt inspirerade medvetandekunskapen. Detta svarar också för övrigt mot vårt tidigare bruk av den fenomenologiska metoden som skapades av Edmund Husserl.

Det är hittills framför allt i studiet av barnets utveckling och av släktets evolution som vi har använt ett explicit perspektiv från kognitiv semiotik. Detta arbete utförs inom ramen för RJ-programmet Centre for Cognitive Semiotics (CCS), som vi genomför tillsammans med lingvistik och andra ämnen vid Lunds Universitet (se presentation av kognitiv semiotik för lingvistikämnet).

På ett mer teoretiskt plan, har forskare vid ämnet också studerat relationerna mellan begrepp, tecken och språk och hur de blir separerade från varandra.

Forskare:
Göran Sonesson
Sara Lenninger,
Anna Cabak Rédei,
Lars Kopp,
Michael Ranta,
Joel Parthemore

Mer om kognitiv semiotik: Sonesson, Göran (2009): The view from Husserl's lectern. Considerations on the role of phenomenology in Cognitive Semiotics. Cybernetics and Human Knowing 16.3-4, pp. 107-148.

Olika typer av forskningsmetodik används, från begrepps- och objektsanalys till experimentella laboratoriestudier. Men vi har särskilt inriktat oss på att utveckla:

experimentell semiotik: användandet av experiment för att utröna likheter och skillnader mellan användningen av olika semiotiska resurser.

Den klassiska semiotiken presenterade sig som "autonom": man skulle kunna studera semiotiska frågeställningar utan att blanda in kunskap från andra vetenskaper. Semiotiken i Lund har alltid haft en annan inställning: semiotiken bör bygga på de kunskaper som har förvärvats i andra discipliner, om också dessa måste omtolkas i ett semiotiskt perspektiv. Bristen i detta förfarande är dock att de experiment vi hänvisar till inte har utförts med hänsyn tagen till semiotikens specifika forskningsfrågor. Därför har vi på de sista åren börjat genomföra egna experiment. Huvudsakligen har dessa gällt utvecklings- och evolutionssemiotik, men vi börjar nu också titta på andra frågeställningar med hjälp av experiment: narrativitet, abstraktion, m.m.

Trots att en av semiotikens förgrundsfigurer, Charles Sanders Peirce, utförde experimentella studier redan på 1880-talet, så har specifikt semiotiska experiment varit sällsynta. René Lindekens and Martin Krampens grupp utförde dock en del sådana från och med 1960-talet. En del psykologiska experiment behöver dock inte modifieras så mycket för att bli semiotiskt relevanta. På senare tid har experimentell semiotik tagits upp av Bruno Galantucci, Donna West och av våra kolleger vid Centret för semiotik i Århus.

Forskare:
Göran Sonesson,
Sara Lenninger,
Anna Cabak Rédei
Daniel Barratt,
Lars Kopp,
Michael Ranta,
Elainie Madsen

Och vi är särskilt intresserade av

utvecklings- och evolutionssemiotik: hur barnet förvärvar förmågan att använda olika semiotiska resurser – och hur denna förmåga kan ha uppkommit hos människan.

Redan på mitten av 1900-talet beskrev Jean Piaget vad han kallade för den semiotiska funktionen (i de tidigaste texterna den symboliska funktionen) som innebär att barnet behärskar imitation i frånvaro av modellen, språk, teckning och symbolisk lek (till vilket Piaget lade minne och mentala bilder). Enligt Piaget uppnår detta stadium kring 18 månaders ålder. Andra har ifrågasatt att alla dessa förmågor verkligen uppstår samtidigt, men detta behöver inte betyda att den semiotiska funktionens olika resurser inte har något gemensamt. Det finns förstås mycket utvecklingssemiotik inom språkvenskapen, men andra semiotiska resurser har studerats väldigt lite. Martin Krampen är troligen den ende som har studerat teckningen från en explicit semiotisk synpunkt. Förståelsen av bilder har intresserat ett fåtal psykologer, men troligen är Sara Lenninger den enda som har anlagt ett explicit semiotiskt perspektiv på detta studium (avhandling 2012). Semiotiskt uppstår några frågeställningar som har undgått psykologerna: t.ex. om man kan förstå bilder som bilder utan att för den skull förstå att de visar på ett objekt i verkligheten.

En studie i samarbete med Primatologicentret i Leipzig undersökte människoapornas förmåga att imitera handlingar som förmedlades till dem enbart via statiska bilder, som visade antingen slutfasen eller fasen före slutfasen i en handling. Vi har också genomfört ett flertal experiment, där vi undersöker vid vilken ålder barn blir förmögna att tolka indexikaliska tecken som pekningar och markörer och ikoniska tecken som bilder och repliker. Parallellt har vi studerat motsvarande tolkningsförmåga hos människoapor, vilket är det närmsta vi kan komma till att studera våra egna förfäder, även om man inte får glömma att också människoapor utvecklats sedan våra utvecklingslinjer skildes åt. Flera studier har gällt empati och imitation som förstadier till teckenbruk, så som de kommer till uttryck i gäspningar, hos barn, människor, apor, hundar, vargar och stora kattdjur. En pågående studie jämför förståelsen av vad som sker förmedlat i direktsänd video, inspelad video, titthål och speglar. Dessa studier har utförts dels vid vårt spädbarnslaboratorium vid Humanistlaboratoriet i Lund och vid Lunds Universitets Primatforskningsstation i Furuvik. Vi har också utfört studier vid Tacugama Chimpanzee Sanctuary i Sierra Leone och vid Wolf Park och Exotic Feline Rescue Center, i Indiana, USA.

Forskare:
Sara Lenninger,
Elainie Madsen,
Göran Sonesson

För dessa val behöver vi också redogöra inom ramen för

Ett filosofiskt perspektiv på semiotik: vad är semiotiken för slags ämne, och vad har det för konsekvenser för etiska och estetiska spörsmål?

Som alla andra vetenskaper har semiotiken utkristalliserats ur vissa urgamla frågeställningar inom filosofin. De gamla grekerna sysslade flitigt med semiotiska frågeställningar. Idag när semiotiken har blivit ett eget ämne, så har den ändå fått lämna kvar vissa frågor i filosofin, som den inte är orelaterad till. Det gäller särskilt frågor om epistemologi (vetenskapsteori), etik och estetik. I det första fallet kan man framför allt fråga sig vad för slags vetenskap semiotiken är, och då måste man jämföra semiotiken med andra existerande vetenskaper. Det är utan tvivel ett slags humanvetenskap, men man kan undra om den rådande beskrivningen av humanvetenskaper då är adekvat (och samma fråga kan med rätta ställas för lingvistiken, som ju är en semiotisk vetenskap). Genetisk epistemologi, i Piagets mening, är däremot snarare en del av semiotiken: att undersöka hur människor varseblir sin omvärld och hämtar kunskap från denna. Frågan om den värdeteoretiska (t.ex. etiska, estetiska) dimensionen hos semiotiken ställer sig nog bara på samma sätt som den gör för alla vetenskaper som förvärvar en experimentell sida, och med de kontroller som finns idag blir detta mer till ett praktiskt än ett direkt normativt problem. Men man kan fråga sig i vilka avseenden själva användandet av tecken och andra betydelser, som är det vi studerar, har normativa dimensioner. Detta är en frågeställning på gränsen mellan filosofi och semiotik.

Forskare:
Göran Sonesson,
Joel Parthemore

Mer om semiotikens vetenskapsteori: Sonesson, Göran (2012): Semiotics inside-out and/or outside-in: How to understand everything and (with luck) influence people. (PDF) Signata (2): 315-348.

Större delen av ämnets forskning bedrivs för närvarande inom två projekt:

Forskare och forskningsprojekt

Forskare i kognitiv semiotik

Anna Cabak Rédei, forskare

Simon Devylder, forskare

David Dunér, forskare

Sara Lenninger, forskare

Michael Ranta, forskare

Göran Sonesson, professor

Jordan Zlatev, professor

Doktorander i kognitiv semiotik