lunduniversity.lu.se

Centre for Languages and Literature

The Joint Faculties of Humanities and Theology | Lund University

Marcus Tullius Cicero

Cicero, Marcus Tullius (106-43 f. Kr.), romersk politiker, advokat och författare, född i den lilla staden Arpinum (10 mil sydost om Rom).

Fadern flyttade tidigt in till huvudstaden, där Cicero och hans bror fick en utmärkt juridisk och retorisk utbildning. Hans stora genombrott som advokat kom år 81 när han uppträdde som försvarsadvokat för en viss Sextus Roscius från Ameria som blivit anklagad för mord på sin far. I själva verket hade fadern med all sannolikhet blivit mördad på initiativ av två släktingar för att de skulle komma åt hans jordegendomar. Det var ett högst delikat uppdrag Cicero åtagit sig (flera mer etablerade advokater hade avböjt), eftersom släktingarna hade lierat sig med en av den dåvarande diktatorn Sullas hantlangare, och försvararen riskerade att själv råka illa ut. (Sulla hade ju gjort sig känd för sin utomordentliga brutalitet när det gällde att slå ner motståndare.) Cicero markerade därför uttryckligen i sin plädering att Sulla själv varit ovetande om komplotten samtidigt som han framhöll att den äldre Roscius faktiskt varit en entusiastisk Sullaanhängare. Roscius blev frikänd från mordanklagelsen. Däremot var det förstås utsiktslöst att försöka få tillbaka gårdarna.

Ciceros verksamhet som advokat lade grunden till en lysande politisk karriär, och han fick alla de höga statsämbetena vid lägsta valbara ålder: Han blev kvestor (och därmed senator) år 75, plebejisk edil år 69, pretor 66 (varvid Cicero framtädde som anhängare till Pompejus) och slutligen konsul är 63, en anmärkningsvärd prestation med tanke på att han var en "homo novus" (en ny man), alltså en person som inte av födsel tillhörde den härskande senatsaristokratien. År 70 hade han uppträtt som åklagare i en process mot förre guvernören på Sicilien, Verres, som hade misskött sitt uppdrag å det skamligaste och hänsynslöst plundrat provinsen. Verres räddade sig undan fällande dom genom att gå i landsflykt. Ciceros tal (som finns lättillgängliga i modern svensk översättning) ger en skrämmande inblick i provinsbornas totala rättslöshet i händerna på en maktfullkomlig och skrupelfri guvernör.

Under Ciceros konsulat år 63 bildade en misslyckad och ruinerad adelsman vid namn Catilina en sammansvärjning i syfte att ta makten genom en statskupp. Flera senatorer ingick i sammansvärjningen (det misstänktes t o m att Caesar och Crassus fiskade i detta grumliga vatten). Bl a skulle Cicero själv mördas. Komplotten kom emellertid till Ciceros kännedom, och vid ett möte med senaten i november 63 avslöjar Cicero i detalj vad som pågick. Vid detta möte går Cicero till hårt angrepp mot Catilina (i sitt s k första tal mot Catilina), som tappar fattningen och flyr till sina kumpaner i Etrurien. Denna misslyckade statskupp har fått sin enorma berömmelse därav att vi dels har kvar de fyra tal som Cicero höll mot Catilina i senaten och folkförsamlingen, dels skrev senatorn Sallustius kring år 40 en bok om händelsen. Denne ser Catilina som ett skräckexempel på hur girighet och lyxbegär hade undergrävt den traditionella romerska samhällsmoralen. (Både talen och Sallustius monografi finns i moderna översättningar till svenska.)

År 60 ingick Roms mäktigaste män, Pompejus, Crassus och Caesar ett privat avtal om politisk samverkan (det s k första triumviratet) för att var och en med stöd av de båda andra skulle kunna tillgodose sina intressen. Under sådana omständigheter när de viktiga frågorna avgjordes redan vid de tres privata sammankomster och senaten mest sammanträdde för att ge formell bekräftelse, fanns det inte längre utrymme för Cicero att driva en oberoende politik. Att det var underkastelse som gällde, fick Cicero en obehaglig påminnelse om, när han t o m tvingades i landsflykt år 58. Först ett och ett halvt år senare fick han återvända delvis tack vare Pompejus stöd, sedan bl a hans bror Quintus lovat, att han inte skulle motsätta sig triumvirernas politik. Under 50-talet författade Cicero ett antal retoriska och filosofisk-politiska skrifter där han ger uttryck åt sitt utbildningsideal och visar hur den idealiska staten bör fungera. Författarskap var något som romerska aristokrater kunde ägna sig åt när de inte fick syssla med politik.

När Caesar i januari år 49 gjorde uppror och vände sina trupper mot den lagliga regeringen, solidariserade sig Cicero förstås med denna och följde med Pompejus (som nu fungerade som överbefälhavare på regeringssidan) över till Grekland. Han upptäckte dock snart att legalitetens förkämpar inte själva var några ljusgestalter och befarade att de mycket väl kunde frestas att ställa till massakrer i Sullas stil, om de visade sig segerrika. Nu ställdes den frågan aldrig på sin spets, eftersom den store Pompejus blev besegrad och sedan dödad. Cicero kunde däremot återvända till Rom och åter inta sin plats i senaten. Nyckelordet för Caesars politik var "clementia" (mildhet, försoning). Dock finns det i praktiken knappast utrymme för någon annans politiska vilja än Caesars. Cicero ägnade sig under de sista åren av sitt liv åt ett hektiskt författarskap, bl a skrev han ett antal populärfilosofiska skrifter såsom "Om vänskapens betydelse", "Om ålderdomen", "Samtal i Tusculum" (utmärkta svenska översättningar finns) och "Om våra moraliska förpliktelser" (De officiis).

När Caesar mördades den 15 mars år 44, hoppades Cicero, att den republikanska författningen skulle kunna återställas. Ett hot mot denna politik utgjorde Caesars närmaste man, Antonius, som grovt missbrukade sin ställning och uppenbarligen stävade efter att gripa makten för egen räkning. Cicero går nu till våldsamt angrepp mot honom i sina s k filippiska tal. Om Cicero trodde att historien skulle upprepa sig och att han skulle kunna nedkämpa Antonius liksom han en gång besegrat Catilina, så visade det sig förvisso att historien upprepade sig – men det var inte den historien, utan det var år 60 och Sulla som kom i repris: Antonius sluter ett avtal med Caesars arvinge, Caesar Octavianus, och med Caesars kavalleribefälhavare, Lepidus (det s k andra triumviratet) och tillsammans applicerar de Sullas politik på motståndarna. Ett av de många offren blir Cicero, som mördas i december år 43.

Ciceros politiska karriär var förvisso lysande, och han framstår som en man av god vilja, stort personligt mod, stor handlingskraft och enastående intelligens, men skälet till att han, till skillnad från de allra flesta av de 200 andra konsulerna under det århundradet, fortfarande intresserar och engagerar är trots allt främst det faktum att han efterlämnat ett rikt och varierat författarskap bestående av politiska tal, rättegångstal, retoriska och filosofiska skrifter samt inte minst brev. Breven gör att man kan skaffa sig en levande bild av hans personlighet och bevekelsegrunder på ett sätt som vi eljest inte kan när det gäller antikens människor.

Arne Jönsson