lunduniversity.lu.se

Centre for Languages and Literature

The Joint Faculties of Humanities and Theology | Lund University

Latinet som Europas modersmål

Birger Bergh

Visserligen är latin det språk som jag är avlönad av Lunds universitet för att särskilt intressera mig för, och väl antas ha någon förtrogenhet med, men icke desto mindre blev jag ganska förvånad häromåret när jag gick och svarade i telefon och det ut ur luren kom en strid ström av fraser på just – latin. Kanske kunde man höra en lätt fransk brytning, men i alla fall: "Amicus noster communis Thomas Helsinkiensis me rogavit, ut tibi telefonarem". Jo, det var en belgisk läkare, från Bryssel, som var ute och bilade i Skandinavien – "autoraeda in Scandinavia peregrinamur" – och en gemensam vän i Helsingfors hade bett honom söka upp mig på hemvägen, och dessutom förespeglat honom att jag skulle bjuda på middag.

Vilket jag också gjorde. På utsatt tid svänger en Citroën upp på gårdsplanen, och ut kliver en vältränad och brunbränd man i sina bästa år, snarast någon sorts romersk centurion. Han har inte hunnit slå igen bildörren förrän han sätter igång med sin intensiva och, måste jag avundsjukt medge, formfulländade latinska svada. Ut ur andra bildörren ringlar sig centurionens hustru, men hon håller sig till franskan och tittar då och då under kvällen på sin latintalande man med den särskilda blandning av resignation och ömhet som luttrade hustrur i gynnsamma fall kan visa män som aldrig blir för vuxna för att leka med modelljärnvägar eller tennsoldater.

Den tes vår belgiske vän Vitus nu driver – hans dopnamn är den franska motsvarigheten, Guy – den går i korthet ut på att alla, eller i varje fall så många som möjligt, skall lära sig att läsa, tala och skriva latin, för latinet är det ofrånkomliga EG-språket, menar han, det nya Europas självskrivna medium.

Är nu den här idén alldeles befängd? Ja, jag är rädd för det. Eller är den egentligen det? Det är inte så få som tror på den, och det ger mig anledning att berätta att det på senare tid litet här och var runt omkring i Europa har vuxit upp cirklar där latin, och bara latin, är umgängesspråk. Det hålls regelbundet internationella konferenser, där det talas latin från första stund till sista, och det lönar sig inte att försöka smita undan, vare sig till baren eller till bastun, visar det sig – överallt blir man anfallen av latintalande entusiaster. Och det är ingalunda bara i Västeuropa som latinintresset florerar. På Moskvauniversitetet, som jag besökte för några år sedan, bad man mig föreläsa inte bara över ett latinskt ämne utan dessutom latin. Följande dag sitter där mycket riktigt fakultetens lärare och ett 30-tal studenter med tindrande ögon, och deras förmåga att förstå talat latin var det tydligen inget fel på. I varje fall skrattade man på rätt ställe – noga taget på alla fyra ställen där jag hade lagt in kontrollstationer. Den latinska konversationen med mina kolleger fortsatte t.o.m. i Bolsjojteaterns foyer, där kringsmygande och tjuvlyssnande KGB-män med deprimerad uppsyn förgäves slog i sina parlörer.

Det finns andra tidens tecken. Häromåret publicerade latinprofessorn i Jyväskylä, Tuomo Pekkanen, en latinsk översättning av Kalevala, en av de mycket få översättningar som innehåller det egenartade verkets samtliga 22795 vers och den enda vars översättare har finska som modersmål. Samme Pekkanen deltar i de nyhetssändningar på latin som från Finlands Radio går ut över hela världen flera gånger i veckan. Man kan tycka att det här är ett fullkomligt vettlöst jippo, redan av det skälet att nyheterna i fråga har varit kända för lyssnarna kanske sedan en vecka tillbaka. Det är en synpunkt som inte delas av min vän Vitus, som tvärtom menar att det just därför är lättare att förstå vad som sägs. Och ger man de här nyhetssändningarna en rent pedagogisk motivering – en latinsk fortsättningskurs, låt vara i en mindre vanlig utformning – så kan man ju som gammal latinlärare inte annat än applådera. Faktum är att dessa finska Nuntii latini har blivit en internationell dundersuccé.

Men skulle då latinet kunna bli ett internationellt medium? Hur pass stolliga är latinförespråkarna egentligen? Låt oss rekapitulera några fakta i målet.

Det första är att latinet redan har en mycket solid erfarenhet av att vara internationellt kommunikationsmedel. Då tänker jag inte i första hand på det romerska imperiets tid, då det latinska språket talades och skrevs över så stora delar av den dåtida världen av det enkla skälet, att det var ockupanternas modersmål, snart nog också de ockuperades. Det verkligt intressanta med latinet är ju att det också sedan det har blivit ett s.k. dött språk, dvs. dött i den meningen att det inte är någons modersmål, har visat sig vara så livskraftigt och livsdugligt. Det är inte alldeles lätt att säga när latinet upp?hörde att vara någons modersmål, alldeles bortsett nu från att språkförvandlingar inte sker över en natt. De olika romanska språken uppstod inte alla samtidigt ur sitt latinska moderspråk, men låt oss för enkelhetens skull säga att det har gått mer än tusen år sedan någon hade latin som modersmål. Alltsedan dess har man, med mycken möda och stort besvär, fått lära sig latin som främmande språk, men det är ett arbete som man gärna underkastar sig, om man vill bli delaktig av den latinspråkiga bokliga kulturen. Detta gäller nu som då, men man skall förstås komma ihåg, att det under många hundra år var betydligt enklare att motivera latinstudier än vad fallet är i våra dagar. På den tiden var ju detta att lära sig läsa och att lära sig läsa latin praktiskt taget samma sak: det som fanns att läsa var, på det hela taget, skrivet på latin, och ordet "bokspråk", lingua litteralis, var en vanlig beteckning på latin. Också i den muntliga kommunikationen var latinet det självklara mediet. De svenska studenter som studerade vid det medeltida Sorbonne umgicks på latin inte bara med sina parisiska kamrater utan också med studenter från Spanien, Böhmen, England eller vad det nu kunde vara.

Det är under de århundradena Europa formas, Europa i betydelsen av en kulturell europeisk gemenskap. Sin ställning som skriftspråk bibehöll latinet också långt efter det att de olika nationella skriftspråken hade utvecklats. Framför allt gäller det latinet som den lärda världens språk, men inte bara där: i Ungern var latin officiellt ämbetsspråk ända fram till, hör och häpna, 1844.

I EU-debatternas dagar har man då och då frågat om vad som är europeisk egenart. En del förnekar att den alls existerar och ser m.a.o. inte skogen för bara trän. För det som gör oss till européer i någon djupare mening än att vi i rent fysisk bemärkelse råkar bo just i den här delen av världen, det är att alla de europeiska folken under lång tid har utsatts för samma impulser när det gäller religion, intellektuellt liv och kulturskapande i största allmänhet, och hela denna gigantiska civilisationsprocess betjänade sig under hundratals år av ett och samma språk, nämligen latinet. Det är på goda grunder man ibland talar om latinet som "Europas modersmål". Det som alla de i Europa talade (och i ännu högre grad skrivna) språken har gemensamt, det är den väldiga mängden av lånord från latinet. Tag svenskan t.ex., den är fullkomligt genomdränkt av latin, och då tänker jag inte bara på mer eller mindre genomskinliga ord som intellektuell och multiplikation och liknande. Också mer oskyldiga ord som fönster och spegel, källare och kök, krona och mynt har vi latinet att tacka för, låt vara ibland via andra språk. "All bildning står på ofri grund till slutet", skaldade Esaias Tegnér, "blott barbarit var en gång fosterländskt". Alla kulturer lever på lån, stöld eller byteshandel, och skall vi leta fram garanterat svenska ord som inte röjer inflytande från den av latinet burna, europeiska kulturgemenskapen, då får vi gå till företeelser som laxfiske, vedhuggning och grisslakt. Inget fel med sådant, men för mer subtila sysselsättningar och tänkesätt är vi beroende av den alleuropeiska kultur som har gett oss ord som abstrakt, institut, administrativ, kommun, kommission, parlament, diskussion och otaliga andra.

Det här resonemanget skulle man kunna belysa med att citera Alf Henrikson, som häromåret (1989) kom ut med en bok med titeln Vårt antika modersmål, där poängen är att visa hur oerhört mycket latinskt gods det finns i det svenska ordförrådet. Till hjälp för läsaren har han med en ordlista på ovanligare, "svåra" ord: och, som, den och liknande. Så här låter Henriksons analys av det svenska kulturetablissemanget: "Konferenshotellet är specialkonstruerat för gigantiska informationskurser i media- och datorteknik, interpunktionsmetodik samt hypermodern personalsyntes och direktionsanalys. Essentiella kulturdebatter om den mondiala litteraturens etiska och politiska aspekter allokeras dit av såväl multinationella organisationer som kommunala organ. Sportintresserade et consortes prioriterar dock fysiskt rekreativa aktiviteter samt kamratlig konsumtion av spirituosa." I detta stycke har alla "svåra" dvs. svenska ord kursiverats, dessutom har jag strukit under ord och orddelar med grekiskt ursprung. Sanningen är ju den, att också grekiskan har spelat en fundamental roll i det här sammanhanget, och redan den som tappar självbehärskningen och skriker "jävlar!" röjer därigenom, sannolikt utan att tänka på saken, sitt beroende av Platons modersmål. Å andra sidan är det via latinet som de grekiska orden har kommit in i de europeiska språken. Som synes finns det inemot ett dussin grekiska ord med i det citerade stycket. Huvuddelen är i alla fall latin, men det finns också ett och annat ord som kommit via något romanskt språk.

Nu ser man på en gång att det är något lurt med den här texten, och det är förstås den oerhört kompakta koncentrationen av lånord. Texten är m.a.o. stilistiskt markerad, och det var ju också den skämtsamma avsikten. Men observera alla de här orden i och för sig skulle kunna dyka upp litet varstans utan att väcka uppseende, möjligen med reservation för interpunktionsmetodik och personalsyntes. Hur som helst, mycket svenska hittar man inte här. Det fosterländska barbarit, som Tegnér talar om, representeras i det citerade stycket av ord som för och och.

Poängen är nu att alla sådana här ord med latinskt ursprung i princip fö?rekommer i alla europeiska språk, och det är alltså en följd av att latinet under så lång tid var det språkliga mediet för allt europeiskt kulturutbyte. Är det något språk i Europa som har vanan inne att vara internationellt medium, så är det latinet. Här kan både franskan och engelskan hälsa hem. Engelskan, som så många betraktar som det självklara världsspråket, har verkligen inte många år på nacken i den rollen. Man kan visserligen inte komma ifrån att engelskan har den stora fördelen framför andra språk att det är modersmål i stora och framför allt vitt skilda delar av världen, men man kan påminna om att engelskans maktställning idag i viss mening är slumpartad: hade andelen fransktalande bland emigranterna till Nordamerika varit så stor att franska blivit USAs språk, då vete sjutton hur pass populär engelskan hade varit idag. Om vi återvänder till EU-perspektivet vet vi ju, att engelskan ingalunda är något självklart accepterat enda medium. EU har åtminstone på papperet ett över måttan ambitiöst program som innebär att alla medlemsländernas språk är officiella. Det här har ju redan i dagsläget lett till en fullkomligt enorm översättar- och tolkverksamhet, och man blir inte förvånad när man får höra, att den drar 40 % av EUs administrativa budget.

Låt mig här skjuta in en liten berättelse om vår egen gamle Axel Oxenstierna. Han hade irriterat sig på att franska diplomater, kulturellt självmedvetna och styva i korken, inte drog sig för att tala franska. Det var för mycket för Oxenstiernas nationella självkänsla. När det franska sändebudet år 1644 i Stockholm föll in i sitt modersmål, svarade Oxenstierna på svenska, som ord för ord översattes till latin. Han hade tidigare gett order om att alla utländska brev som inte var skrivna på latin skulle besvaras – på svenska. Så skall en slipsten dras! På det sättet borde folk ha vett att övergå till latinet – som för Oxenstierna var det självklara språket i sammanhanget: det var ju inte bara ett internationellt, det var också ett övernationellt språk, som alla hade tillträde till på samma villkor och som inte favoriserade någon nation på någon annans bekostnad.

Medge att det är ett sådant språk Europa behöver idag! Det kanske ligger något i vad min vän centurionen från Bryssel säger i alla fall. Man kan faktiskt säga, att Europas gemensamma språk, det är latinet. Då tänker jag på det centrala i språket som bärare av idéer, nämligen ordförrådet. Alla språk i Europa har sugit i sig väldiga mängder latinska ord, som vi nyss såg. Skall man vara drastisk kan man alltså säga, att alla europeer redan känner till det latinska ordförrådet, och i så måtto borde det förstås vara betydligt lättare för dagens europeer att lära sig språket än vad fallet var för våra medeltida förfäder. Det är bara det grammatiska systemet som fattas. Vad är svårast? Tja, det kan man fråga sig. Den som börjar läsa finska, t.ex., kan nog tycka att grammatiken, inte minst formläran, är svår att lära sig, men frågan är väl om det inte är ännu knepigare att lära sig de finska orden, om man nu bortser från de svenska och latinska lånorden i finskan (som ju i och för sig är många). Antalet grammatiska enheter är trots allt begränsat, medan mängden obegripliga ord ter sig oändlig.

Vad sägs om en ordning där alla europeiska skolbarn bara hade ett obligatoriskt främmande språk, nämligen latin? Sedan får de läsa precis vilka språk de vill. Invändningen att latin skulle vara svårare än andra språk får man visserligen höra då och då, men den går inte att underbygga med vetenskapliga argument: alla naturliga språk är lika svåra. Och apropå det här med svårigheten att lära sig nya språk: vi har ett mycket intressant fall i den moderna hebreiskan. Efter Jerusalems förstöring 70 e.Kr. var hebreiskan ett dött språk – kanske var det utdött redan tidigare, i varje fall dog det ut långt före latinet – och länge användes det bara av de judiska teologerna. Det spelade i det lärda samfundet en roll inte olik latinets. Men i våra dagar har hebreiskan återuppstått som nationalspråk i Israel. Ett dött språk kan alltså återupplivas. Alla invandrare till Israel måste lära sig hebreiska och blir samtidigt delaktiga i den judiska litterära traditionen och i stånd att läsa de religiösa urkunderna. Och tänk på araberna – vilken oerhörd styrka för panarabisk självidentifikation att kunna samsas kring ett gemensamt språk och en gemensam religiös urkund, Koranen! Den europeiska motsvarigheten borde vara latinet, det språk som mer än något annat har format europeisk kultur och europeiskt tänkande. Den som lär sig latin får på samma sätt tillträde till en ofantligt stor och rik litteratur, producerad under tvåtusen år, en i genuin mening europeisk litteratur, skriven på Europas modersmål. Och jag tror inte att någon på allvar skulle vilja på?stå att det är enklare att lära sig he?breiska än latin. Den europeiska identitetens mot?svarighet på det religiösa området till islam och judendomen ligger ju i öppen dag: det är kristendomen, enkannerligen sådan den manifesteras i den katolska kyrkan. Man kan kanske i det sammanhanget våga gissningen att protestanterna förr eller senare återvänder till fadershuset: den religi?ösa luften har enligt mångas mening för länge sedan gått ur Svenska kyrkan, och det är väl ett tidens tecken att man tydligtvis tänker glida över 400-årsminnet av Uppsala möte 1493 under mer eller mindre besvärad tystnad.

Om någon frågar mig vad som är fermentet i den europeiska civilisationen, tvekar jag inte om svaret: det är det latinska språket och den katolska kyrkan (måste jag som gammal hedning motvilligt medge), men till det skulle jag också vilja lägga den romerska rätten i bolognesisk tappning, som ju har utövat ett ofantligt inflytande på civilisationsprocessen i alla de länder där den har tagits emot.

Jag sammmanfattar då de här synpunkterna genom att säga att fördelarna med latinet, de är att

  • det är övernationellt och på det sättet idealiskt i ett internationellt samarbete, där ett favoriserande av ett eller flera enskilda nationalspråk annars blir ett hot mot de icke favoriserade språkens eller folkens nationella prestige;
  • vidare existerar latinet redan de facto i de europeiska språkens vokabulärer som den kanske mest påtagliga påminnelsen om europeisk kulturell samhörighet;
  • dessutom ger kunskaper i latin tillträde till en stor och rik litteratur, skriven på Europas modersmål.

Till det här skulle jag också vilja lägga den synpunkten att i och med att latinet inte fungerar som någons modersmål, så är det i mindre grad utsatt för de förändringar som annars är typiska för varje naturligt språk. Att det är till gagn för bl.a. den juridiska precisionen och entydigheten är väl alldeles uppenbart, viktiga faktorer att beakta inte minst i internationellt samarbete.

Hur är det då med esperanto, interlingua och andra konstgjorda språk? Man får ju ofta höra att sådana språk skulle vara ett effektivt medel att råda bot på världens babyloniska språkförbistring. Ett skäl som brukar anföras med extra eftertryck är att sådana språk skulle vara lättare att lära sig än ett naturligt språk. Motfrågan blir då: varför är ett naturligt språk "svårt"? Själv är jag övertygad om att svårigheten i ett naturligt språk hänger samman med dess uttrycksmöjligheter och nyansrikedom. Språket blir komplicerat i samma mån som det avspeglar mer avancerade uttrycksbehov hos språkbrukarna. Och varför skall man då lära sig ett språk som man från början tycker saknar det naturliga språkets uttrycks?möjligheter? Kostymen i det artificiella språket är s.a.s. för trång. Latinet däremot har som alla andra naturliga språk den komplikationsgrad som gör att man kan uttrycka vad som helst. Man ryms i den latinska kosty?men. Men det finns ett annat argument mot att lära sig artificiella språk. Skall man nu underkasta sig mödan att lära sig nya språk, kan väl ingen förneka att det är en oerhörd vinst om man samtidigt får tillträde till en stor och rik originallitteratur. Tag igen paral?lellen med Israel och hebreiskan. I och med att man lär sig språket blir man också delaktig i den judiska litterära traditionen och kan läsa de religiösa urkunderna. Esperantotraditionen har ingen Vergilius att visa upp, än så länge, och jag känner stor tveksamhet inför det meningsfulla att producera särskilt just poesi på ett språk där man inte hör ekon från någons autentiska modersmål.

Kort sagt, för att avslutningsvis återvända till centurionen från Bryssel, så är han kanske inte så stollig som han först verkar – och som hans fru förmodligen tycker att han är. Men vilka är då de starkaste argumenten mot latinet? Ja, det kan man fråga sig. Men som jag påpekade inledningsvis är det för att föra latinets talan som Lunds universitet ger mig min lön, och därför överlåter jag med förtroende åt de skeptiskt lagda i mitt ärade auditorium att svara för den delen av diskussionen.

Birger Berg