lunduniversity.lu.se

Centre for Languages and Literature

The Joint Faculties of Humanities and Theology | Lund University

Den heliga Birgittas dialog med sitt överjag

Birger Bergh

Den fortfarande vanligaste bilden av Birgitta, i varje fall i hennes hemland Sverige, är att hon var en rätt motbjudande typ, som då och då kom dragande med någonting hon kallade uppenbarelse när hon inte fick sin vilja fram. Också bland svenska intellektuella är den uppfattningen den gängse, inte minst bland dem som aldrig har läst en rad vare sig av eller om henne. Det hör s.a.s. till god ton att inte låta sig luras av Birgitta, och Strindbergs berömda karaktäristik av henne är väl i viss mån representativ. Det är i en regianteckning till dramat Folkungasagan han formulerar följande reflexion, i god strindbergsk stil: "Birgitta: oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan fick smörj som barn för att hon var så högfärdig. Profeterar - men klickar." Och detta att Birgitta blev helgonförklarad betyder för den svårentusiasmerade svensken i gemen, att hon egentligen var en kvalificerad satmara, ungefär som den vanliga uppfattningen i Norden om de medeltida klostren innebär att de egentligen och uteslutande befolkades av försupna munkar och liderliga nunnor.

Denna avvisande svenska attityd till Birgitta är ett arv från reformationen, vars energiska företrädare inte var dummare än att de insåg att det effektivaste sättet att utrota den tidigare läran - som man gärna kallade perversa religio - var att skjuta in sig på dess populäraste företrädare, och när Henrik Schück på 1890-talet tecknar sitt berömda Birgittaporträtt är det ingenting annat än ett förment vetenskapligt försök att legitimera en redan existerande fientlig inställning till henne. Schück menade, att det framför allt var tre saker som låg bakom Birgittas uppenbarelser: en änkas otillfredsställda sexuella behov, dålig diet och den erkänt bristfälliga belysningen i de medeltida bostadshusen. Det var alltså det som skulle ha gett Norden dess enda i laga ordning kanoniserade helgon. Annars kunde man ju helt humorlöst invända, att det fanns många 1300-talskvinnor som delade Birgittas villkor i nämnda hänseenden utan att bli vare sig författare eller helgon. Fenomenet Birgitta, det unika i hennes personlighet och verk, berörs upenbarligen inte av denna porträttkonst, som å andra sidan säger mycket om Schück och samtida vetenskapssyn.

*

Om man nu vill skaffa sig en mer verklighetsförankrad och psykologiskt mer trovärdig bild av Birgitta, finns det några fundamentala saker att ta fasta på. Den första gäller frågan hur man skall bedöma hennes uppenbarelser. Få vågar ta ställning i den intrikata frågan om vad som är de neurologiska och psykologiska förutsättningarna för att en människa skall kunna uppleva sådana extraordinära tillstånd som Birgitta faktiskt själv har beskrivit: hon poängterar bl.a. att hon inte drömde utan var alldeles vaken när hon tog emot sina uppenbarelser. Man kan dock anta, att vissa människor har den typ av psykologiska predispositioner som var typisk för Birgitta. En viktig faktor är också hur samtiden betraktar människor som säger sig få uppenbarelser. I våra dagar betraktas sådana för det mesta som vrickade, och även om det framgår av källorna att det också bland Birgittas samtida fanns en och annan som ansåg att hon inte var riktigt klok - bl.a. var det en munk i Alvastra som frankt deklarerade den åsikten - så fanns det inte minst bland de professionella teologerna en övertygelse om att Gud mycket väl kan meddela sig med en människa genom uppenbarelser av skilda slag. Faktum är också att företeelsen var ganska vanlig under Birgittas sekel.

Det tycks vara så, att om den samtida kulturen räknar med uppenbarelser och liknande övernaturliga eller i varje fall svårförklarade ting, då får folk mycket riktigt uppenbarelser också, men i ett bistrare klimat, där sådana saker möts med misstro, där undviker Gud att kommunicera med människan på det sättet, och i den mån han gör det leder det normalt till social utslagning för den utvalde. Man kan föreställa sig vad som skulle hända om t.ex. Olof Johansson i en riksdagsdebatt skulle plädera för kärnkraftsavveckling genom att hänvisa till att Jesus just uppenbarat sig för honom och sagt att så måste ske. Ännu större skulle uppståndelsen förstås bli om Carl Bildt yrkade på samma sak, och med samma argument. Alla skulle med rätta anse att de tappat förståndet. Men det var precis sådant Birgitta sysslade med.

Och vi har nu redan tangerat en fråga, som man inte har någon möjlighet att få grepp om, om man inte något litet försöker begrunda religionens ställning i Birgittas och hennes samtids föreställningsvärld. Om någon tycker sig se eller höra Gud, Jesus eller Maria, då är detta antingen sant eller inte sant - så långt kan väl vem som helst hålla med. Är det sant, ja, då är det alltså sant, och detta måste man förstås uppfatta som en triumferande bekräftelse på Guds existens och hans närvaro i människolivet. Men om det inte är sant - då måste ju den människan vara offer för en villfarelse? Men åtminstone den fromma 1300-talsmänniskan tänkte ett steg till och kom fram till att om det inte är sant, då måste det vara djävulen som är framme och spelar vederbörande ett spratt. Djävulen definierades bl.a. som lögnens fader, och han är ju den ende som verkligen har intresse av att något som är osant vinner tilltro. Djävulens existens var nu ingenting att diskutera, saken var redan fastlagd i den kristna lära som Birgitta och så många andra hade svalt med hull och hår. Vi har nog för det mesta ganska svårt att föreställa oss vad det innebär att leva med föreställningen om en ständigt hotande djävul, som hela tiden försöker snärja en. Att sådana föreställningar alldeles självklart ingick i Birgittas världsbild är ställt utom varje tvivel och är väl betygat i källorna. Men då är det heller inte så svårt att räkna ut hur hon reagerade när hon fick sina första erfarenheter av de extraordinära tillstånd som vi kan kalla extas, eller vilket ord vi nu vill använda. Hon blev naturligtvis fullkomligt livrädd - det framgår f.ö. också alldeles tydligt av våra bevarade medeltida källor. Hennes första tanke var att Satan försökte lura henne.

Men om 1300-talsmänniskan nu hade anledning att ständigt känna sig hotad av onda makter, eller rättare sagt den Onde själv, fanns det också botemedel och hjälp att tillgå. Hjälpen tillhandahölls av Kyrkan, dvs. samma institution, som sanktionerade djävulsföreställningarna, och hjälpen förmedlades av biktfadern. Den i grunden uppskrämda Birgitta vände sig mycket riktigt till sin biktfar, och hon hade turen att som biktfar ha en av det medeltida Sveriges i särklass främsta teologer, nämligen Linköpingskaniken magister Mathias. Mathias blev mycket intresserad av vad hans biktbarn, lagmansfrun ute på Ulvåsa, hade att berätta. Det berättas om honom att han var specialist på att skilja på de båda andarna, d.v.s. den goda och den onda, och för att få ett så bra underlag som möjligt när han tog itu med att försöka bilda sig en uppfattning om Birgittas säregna upplevelser, bad han henne skriva ner dem. Till slut hade han ett ganska omfattande material, och för att gå riktigt grundligt tillväga tog han kontakt med några andra svenska teologer och framstående kyrkomän för att diskutera saken. Och tillsammans kom nu dessa män fram till att det Birgitta upplevde var äkta vara. Om Birgitta tycker sig se eller höra Gud, då är det sant - det blev deras utslag. För att kunna resonera sig fram till en sådan slutsats hade man vissa tumregler, som i princip motsvarar det vi kallar vetenskaplig metod. Hur som helst, när Birgitta nu fick klarsignal från Mathias och hans kolleger, var hennes första reaktion naturligtvis djup lättnad. Men deras slutsats innebar ju samtidigt att Birgitta var utvald av Gud, och för Birgitta själv var då ingenting naturligare än att i ödmjuk pliktuppfyllelse noggrant skriva ner alla himmelska budskap hon hörde och sprida dem för världen. Det är alltså inte Birgitta själv som väljer att bli författare. Lärda män i hennes omgivning intalar henne att hon är ett medium för Gud och själv agerar hon i enlighet med den övertygelsen.

Det här ger bakgrunden till vad man vill kalla ett rimligt sätt att läsa Birgitta. I sina s.k. uppenbarelser verbaliserar hon sin egen mentala aktivitet, och i det perspektivet framstår det som mindre intressant hur man riktigast skall beskriva de fysiologiska och psykologiska betingelserna för denna aktivitet. Det intressanta blir med ett sådant betraktelsesätt i stället att studera dels vad denna begåvade människa avslöjar om sitt själsliv, dels hur hon gör det, d.v.s. den språkliga och litterära form som hon betjänar sig av. Men samtidigt behöver man knappast tvivla på att Birgitta själv fullkomligt oskuldsfullt trodde att hon tog emot meddelanden av någon annan än sig själv. Förutsättningarna för detta fromma självbedrägeri var dels religionen själv, dels den uppbackning hon fick från magister Mathias, som inom parentes sagt naturligtvis blev väldigt uppåt av att få lära känna en mystiker, i samma stift och allt. Sedan Mathias hade gett henne klartecken, blev det för henne ren religiös pliktuppfyllelse att vidarebefordra alla meddelanden hon hörde, och det är väl högst troligt att hon såg det som ett tecken på att sändaren var påslagen så fort hon försattes i de egendomliga psykiska tillstånd hon har beskrivit.

Denna långa inledning kan förhoppningsvis göra Birgittas person och hennes agerande litet begripligare. Det är alltså inte fråga om dålig belysning utan om kombinationen av en religiöst och litterärt mycket begåvad kvinna, med en i och för sig säregen psykologisk predisposition, och de i omgivningen förankrade religiösa föreställningarna, föreställningar som medger att Gud mycket väl kan ses och höras direkt av en människa. Ju mer man begrundar de förutsättningarna, desto svårare blir det att betrakta Birgitta som något patologiskt, som ju Schück närmast gör.

Till de förutsättningarna hör tidens tänkesätt, att de mest oväntade saker kan hända. Det märkliga är nämligen att inte bara Gud, Jesus och Maria uppenbarar sig för Birgitta. Hon har enligt egen utsago en gång blivit tilltalad av sitt eget foster. Hon var ju ofta gravid och födde som bekant åtta barn. Texten i fråga är mycket tankeväckande och också mänskligt gripande, om man bara gör sig mödan att läsa mellan raderna. Bakgrunden är denna: Birgittas man Ulf hade bestämt att äldsta dottern skulle giftas bort med en man som Birgitta formligen avskydde. På några ställen i uppenbarelserna figurerar han under namnet "Rövaren", och det säger ju en del om hennes inställning. Hon var så upprörd över Ulfs beslut att hon helt enkelt vägrade att vara med på själva bröllopsmiddagen utan satt och var arg någonstans ute i environgerna. Man behöver inte mycket fantasi för att föreställa sig hur de andra kände sig, mannen, dottern, och t.o.m. Rövaren tyckte väl att det var litet pinsamt. Så tar då plötsligt fostret till orda och säger: "Kära mor, döda mig inte!" Vad menas med det? Jo, det betyder förstås att Birgitta har blivit rädd för att hon genom sitt agerande äventyrade barnets liv. Sannolikt trodde hon att själva sinnesrörelsen kunde skada barnet. Sådana föreställningar är ju inte ovanliga, vare sig det nu finns något fog för dem eller ej. Hur som helst kan vi nog anta, att Birgitta har letat efter något motiv att anpassa sig efter omgivningens krav - att bete sig som folk, som det heter - och samtidigt försöka bli kvitt sin aggression som, kan man misstänka, i första hand var riktad mot mannen. Alla med elementär erfarenhet av äktenskapliga tvister förstår problemet. Lösningen kommer när hon bestämmer sig för att handla av hänsyn till någon an-nan än sig själv, att bortse från sin egen prestige. Den insikten får sin språkliga fixering i det svar hon enligt vad hon själv troskyldigt har berättat gav fostret: "Mitt kära barn, om Gud har gett dig själen, så inte skall jag döda dig."Och så får vi veta att Birgitta tog på sig sina finaste kläder - tänka sig att hon inte ens hade bytt om - och gick in och "gjorde alla glada", som det står. Undra på det.

Man skulle kunna säga, att en berättelse som den här visar hur Birgitta med hjälp av ett religiöst föreställningssätt korrigerar sitt eget beteende och gör sig kvitt sin upprördhet, som naturligtvis har bekommit henne illa. Hon är villig att lyda sitt överjag - för att nu operera med en freudiansk term - ett överjag som i just den här situationen gjorde sig påmint i den begripliga känslan av att skandalisera familjen - hon är villig att kapitulera när hon ser en identitet mellan detta överjag och det hon uppfattar som Guds vilja. Hennes motivering, i svaret till barnet, är ju att hon inte har rätt att bära hand på en varelse som Gud har gett en själ.

*

Huvudtemat för denna uppsats är därmed introducerat. Påfallande många av Birgittas uppenbarelser beskriver nämligen hur hon samtalar, ibland tvistar, med vad här kallats 'överjaget'. Professionella psykologer kan ha invändningar mot terminologin och kanske föredra t.ex. 'idealjaget'.

Det är precis som om Birgitta spaltar upp sitt jag i två personer som antingen samtalar med varandra eller argumenterar mot varandra. Ofta är det visserligen bara en som för ordet, exempelvis Kristus, men det som sägs blir inte sällan obegripligt om man inte tolkar det mot bakgrunden av självrannsakan och självkritik. Andra gånger är karaktären av samtal klart markerad, som framgår av följande text (Rev. VI 105): "Varför är du så bedrövad, dotter?" frågar jungfru Maria Birgitta. Hon svarar: "Därför, min fru, att jag inte besöker de heliga platser som finns här i Rom." Då säger Maria: "Du har all tillåtelse att besöka dessa platser med ödmjukhet och from vördnad, för i Rom finns mer avlat att vinna än människor kan föreställa sig, avlat, som Guds helgon genom sitt ärorika blod och sina böner förtjänat att utverka av min Son. Dock må du icke fördenskull, dotter, försumma dina lektioner i grammatik och den fromma lydnad, som du är skyldig din andlige fader."

Av texten framgår alldeles tydligt för det första att Birgitta vid något tillfälle varit ledsen för att hon var förhindrad att vara ute på stan och besöka kyrkor och andra roliga ställen. Jag säger "roliga ställen" och anknyter därmed till ett lyckat infall av Sven Stolpe, som en gång kallade Birgitta "Glada änkan". Poängen ligger i att hon som änka äntligen kunde göra vad hon ville, hon behövde inte längre ta alla de konventionella hänsyn hon hade tvingats göra som lagmansfru på Ulvåsa. Nu kunde hon äntligen springa runt i kyrkor och ha kul. F.ö. vet vi från andra källor att hon nästan dagligen gjorde en runda bland Roms kyrkor, oavsett väder och vind. Men idag var det tydligen något som hindrade henne, och vad det var kan man lätt räkna ut med ledning av texten. Maria påminner ju Birgitta om att hon dels skall läsa grammatik - dvs. latin - dels lyda sin andlige fader, dvs. sin biktfar. Nu vet vi från andra ställen att Birgittas biktfar Petrus Olofsson undervisade henne i latin, och när det nu står att Birgitta skall lyda biktfadern, bör väl saken vara klar. Petrus har kallat Birgitta till latinlektion, och Glada änkan som hade bespetsat sig på sin sedvanliga kyrkrunda, blir ganska förtretad. Inte så att hon vågar mopsa sig mot Petrus. Tvärtom, det framgår av ett otal ställen i kanonisationsakterna att Birgitta var närmast neurotiskt överdriven i sin lydnad mot biktfadern, som inom parentes tycks ha fört ett ganska hårt regemente i Birgittas hus i Rom, det som än idag kan beskådas vid Piazza Farnese. Det berättas att hon alltid bad biktfadern om lov, också när det gällde rena struntsaker. Stillatigande har hon alltså satt sig vid läxboken, men konflikten fanns ju där. Hon ville helst göra något annat, något som hon tyckte var roligare. Det är alltså en konflikt mellan nöjeslystnad och pliktkänsla eller mellan jaget och överjaget, mellan det naturliga jaget och det dåliga samvetet. I det läget skrider Maria till undsättning, f.ö. i rollen av modern som ger dottern tröst, för det Maria gör är ju att stryka Birgitta medhårs och säga något som innebär att det är mycket förtjänstfullt av Birgitta att vara ute på sina kyrkorundor. Birgitta försäkrar sig alltså om Himladrottningens förståelse och sympati, och då blir det genast lättare att följa pliktens bud.

Observera igen hur Birgitta liksom spaltar upp sitt psyke, och hur hon kapitulerar, när det visar sig att Maria solidariserar sig med hennes överjag efter att först ha prisat henne för hennes naturliga jag - en ganska raffinerad pedagogik, måste man väl tycka. Birgittas naturliga jag tycker att det är roligare att besöka kyrkor än att plugga latin, och de samvetskval som det förorsakar henne befriar henne Maria ifrån.

En annan gång gäller det dåliga samvetet inte latinet utan dottern Katarina. Katarina hade följt med Birgitta till Rom, men hon var gift i Sverige och ville väldigt gärna resa hem. Birgitta däremot ville ha henne kvar hos sig - och mycket riktigt fick hon nu några uppenbarelser som visade att det tyckte Kristus också. Redan av det skälet bör vi kunna misstänka att Birgitta hade dåligt samvete när det gällde Katarina. Men går detta att styrka? Låt oss granska följande text (Rev. ex. 69), där Birgitta i bön riktar följande ord till Maria; det är f.ö. framför allt när hon ber som Birgitta faller i trance och hör röster. "O min allra käraste fru, jag ber dig för den kärleks skull, som du hyser till din älskade Son, att du måtte hjälpa mig att älska honom av hela mitt hjärta. Jag känner mig vanmäktig att älska honom med så brinnande kärlek som jag borde. Därför ber jag dig, barmhärtighetens moder, att du värdigas binda hans kärlek om mitt hjärta och av all kraft dra det till din Son, fjärma det från all köttslig kärlek, ja, dra det desto kraftigare, eftersom det är så tungt", som det står i Tryggve Lundéns översättning av revelationerna. Det här borde ju låta bra i Marias öron, men frågan är om det inte är i trånsjukaste laget. Jo, Maria tycker faktiskt att Birgitta går till överdrift, som vi strax skall se, eller uttryckt i psykologiserande termer: Birgittas eget överjag gör sig påmint, i form av Maria. Men precis som Maria nyss strök Birgitta medhårs och sade att det visst är förtjänstfullt att vilja springa omkring bland Roms kyrkor, på samma sätt inleder hon sitt svar på Birgittas utgjutelser om Kristus med dessa ord: "Välsignad vare Han, som inger dig sådana böner!" Men Maria - dvs. en projektion av Birgittas överjag i sammanhanget - vet mycket väl, att Birgittas längtan efter Kristus, den tillhör s.a.s. hennes nöjesliv och ligger utanför de domäner som överjaget finner det så angeläget att påminna om. För så här fortsätter Maria: "Du finner det ljuvligt att samtala med mig, Birgitta - men det hindrar inte att du bör gå och sy ihop din dotters kjortel, hon som mera gläder sig åt en gammal och lappad kjol än åt en ny och som finner mera behag i grått vadmal än i siden eller annan dyrbar klädnad."

Detta är ju rena örfilen! Genomskinligare kan det knappast bli. Glada änkan har redan haft dåligt samvete för att hon av egoistiska skäl har förmått Katarina att stanna kvar i Rom, och inte blir det bättre av att se henne gå omkring i trasiga kläder. Det hela skärps av att Katarina, i varje fall i Birgittas ögon, måste ha varit en anspråkslös person. Den goda, solidariska dottern inte bara gör modern till viljes och stannar i Rom; hon tjatar inte heller på mamma för att få pengar till nya, fina kläder - vilket den aristokratiska Birgitta någonstans hade funnit vara i sin ordning. Kapitlet fortsätter och avslutas med att jungfru Maria prisar Katarina i alla tonarter. Birgitta har med andra ord varit imponerad av sin dotter. Men det finns en detalj i texten som är så märkvärdig att man tror att man läser fel. Maria säger nämligen bl.a. så här om Katarina: "Salig är hon, som frivilligt lämnade det världsliga!" Maria menar: tänk att Katarina var så snäll att hon frivilligt stannade kvar hos mamma i Rom i stället för att fara hem till Sverige! "Frivilligt" är inte det ord man väntar sig med tanke på hur händelseförloppet låter sig rekonstrueras. Det är inte utan att man kommer att tänka på något som Freud har berättat (DieVerneinung, citerat efter Hj. Sundén, Den heliga Birgitta, s. 81). En av hans patienter säger till Freud: "Ni frågar mig vem personen i drömmen kan vara. Det är inte min mor!" varefter Freud antecknar "alltså är det hans mor". Birgittas relation till dottern Katarina har varit en känslig historia, och hennes överjag har tydligen inte lyckats få bukt med det naturliga jagets försvarsmekanismer.

I en annan uppenbarelse, som är mycket upplysande i perspektivet dialog mellan Birgittas naturliga jag och hennes överjag eller idealjag - där Maria i varje fall normalt s.a.s. blir en projektion av detta hennes idealjag - får man mycket intressanta inblickar i de ekonomiska bekymmer Birgitta och hennes husfolk hade att dras med då och då (Rev. VI 46). Maria håller ett längre anförande på temat "Haven icke bekymmer för morgonda-gen". Redan det gör att vi förstår att Birgitta upplever en akut ekonomisk kris, för det är ju sådana gånger det finns anledning att söka tröst i bibelordet; när man har sitt på det torra, verkar det onekligen ganska omotiverat att stärka sig med sådana maximer. Men i den följande dialogen dristar sig Birgitta att säga hur det egentligen står till, det är den énaturligaé människan som för ordet: "Idag har vi mat, men i morgon är vi alldeles utblottade." Maria svarar: "Om ni har något överflödigt, så sälj eller pantsätt det."Birgittas replik blir: "Vi har de kläder vi använder om dagen och natten, och några få käril för vårt bord. Prästen har sina böcker, och för mässan har vi kalk och altarutstyrsel." Nej, det verkar ju inte mycket. Maria svarar mycket riktigt, att ingenting av det där får de göra sig av med. Då frågar Birgitta: "Skall jag kanske ta upp ett lån?" Maria: "Om du är säker på att kunna betala lånet inom föreskriven tid, då får du göra det, annars inte." Som man hör är Maria obeveklig, och någonstans ekar väl i Birgittas bakhuvud också pappa Upplandslagmannens Birger Perssons förmanande ord. Maria företräder alltså Birgittas överjag, vilket också kan beskrivas som en principiell solidaritet med bibelordet "Haven icke bekymmer för morgondagen". Men Birgittas kännedom om realiteterna tvingar henne att undersöka om bibelordet verkligen håller. Så fortsätter den alltmer dramatiska dialogen med att Birgitta ställer följande fråga, kanske med en viss oro inför överjagets, dvs. Marias svar: "Skall jag kanske ta ett arbete för att tjäna min föda?" Aristokratdamen Birgitta tar här en väldig risk. Men hon manövrerar undan elegant, och på ett sätt som måste väcka förvåning med tanke på den attityd till latinstudier som hon röjde i en annan uppenbarelse vi granskade. Hon låter nämligen Maria ställa följande fråga: "Vad gör du just nu om dagarna?" Birgitta svarar: "Jag lär mig latin, ber och skriver". Observera att hon inte berättar vad hon bevisligen mest höll på med, nämligen springa runt bland Roms kyrkor. Maria går i fällan och svarar: "Ett sådant arbete får du inte försumma." "Men vad skall vi äta då?" blir Birgittas nästa fråga. "Tigg i Jesu Kristi namn, om ni inte har någonting."

Man märker här att Maria inte omedelbart tar ställning i frågan om Birgitta skall ta ett arbete. Frågan måste relateras till det Birgitta för tillfället sysslar med. M.a.o. medger Marias reaktion i och för sig att hon skulle ha kunnat rekommendera Birgitta att ta ett jobb, om hon hade funnit hennes nuvarande sysslor mindre hedervärda eller viktiga. Men här skördar Birgitta frukterna av sin lydnad mot biktfadern, för nu kan hon ju själv drämma till med latinet. Är latinstudierna motbjudande, så är tydligen ett arbete för brödfödan ännu värre. Då är det lika bra att tigga, vilket man också vet att Birgitta ibland gjorde i Rom.

Birgittas uppenbarelser är ett spännande dokument, inte minst därför att man så ofta tycker sig blicka in i en människas ocensurerade själsliv, och innan man avfärdar henne som person bör man betänka, att hennes uppenbarelser i viss mening mer avslöjar den ocensurerade normalmänniskan än den kvalificerade satmaran. Åtskilliga texter ter sig extra spännande, om man läser dem just som uttryck för en dialog mellan två skikt i hennes personlighet. Också följande sista exempel passar på sätt och vis in i det här sam-manhanget (Rev. VII 31). Det gäller den sista uppenbarelse Birgitta överhuvudtaget fick. När hon ligger döende i Rom 1373, mitt i den värsta julihettan, visar sig Kristus för henne, fem dagar före hennes död. Han säger: "Jag har gjort med dig så, som brudgummen brukar göra som döljer sig för sin brud, på det att han desto hetare må åstundas av henne. Därför besökte jag dig inte med någon tröst under denna tid, ty då var det din prövotid."

Kristus har alltså inte visat sig på en tid. Den naturligaste förklaringen till det är väl att den döende Birgitta inte är mäktig den psykiska energi och aktivitet som är en av förutsättningarna för hennes upplevelser. Men eftersom Kristus förklarar varför han inte har visat sig, förstår vi att hon har legat och grubblat på saken, och Birgittas förklaring är alltså att Kristus avsiktligt har prövat henne, ett sista test på hennes religiösa förtröstan. Men är det inte märkligt att den 70-åriga kvinnan, här i sin sista himmelska rapportering, använder den erotiskt laddade bilden om bruden och brudgummen? Man kan förstås säga att Kristi-brudmotivet är vanligt i hennes föreställningsvärld och i medeltida kristet from-hetsliv överhuvudtaget. Men här finns en konkretion i ordalydelsen som gör att man framför sig tycker sig se två högst verkliga människor, som roar sig med någon sorts erotisk kurragömmalek. Birgitta antyder ju t.o.m. att det är så här brudgummar brukar göra, dvs. gömma sig, för att bruden skall åtrå honom så mycket hetare. Det hela ger bilden av lycklig och sorglös erotisk lek. Kanske är det några minnen från Ulvåsa som flim-rar förbi.

Så slutar Birgitta sitt liv.

Birger Berg